Ordet ”änne” är ett väldigt ovanligt och numera i princip arkaiskt svenskt ord, men det finns faktiskt belagt i ordböcker som ett substantiv med rötter i fornnordiskan.

Grundbetydelse

  • ”Änne” är ett svenskt substantiv med neutralt genus (”ett änne”).
  • Ordet kommer från fornnordiska enni och vidare från urgermanskan.

I modern svenska används det praktiskt taget inte alls i vardagsspråk, vilket är varför det känns okänt för de flesta.

Böjning och form

Enligt ordboksangivelserna böjs ordet så här:

  • Obestämd singular: ett änne
  • Bestämd singular: ännet
  • Obestämd plural: ännen
  • Bestämd plural: ännena

Det räknas som ett neutrum -substantiv (”ett”-ord).

Användning och stilnivå

  • Ordet är markerat som arkaiskt och förekommer främst i äldre språk eller i finlandssvenska sammanhang.
  • I modernt standardspråk finns det i praktiken ersatt av andra ord, och många svensktalande känner inte till det alls.

Vanlig förväxling

Många blandar ihop ”änne” med:

  • ”ännu” (”fortfarande”, ”än”, ”even” i betydelsen ”ännu bättre”): t.ex. ”Det är ännu kallare idag.”
  • ”än” (som i jämförelser: ”större än”, eller uttryck som ”inte än” = ”inte ännu”).

Så om du sett ”änne” i en text kan det antingen röra sig om:

  • Ett genuint, men mycket ovanligt, äldre ord.
  • Eller en felskrivning/variant av ”ännu” eller ”än”, beroende på sammanhang.

Kort sagt: ”änne” är ett gammalt, mycket sällsynt svenskt ord med historisk bakgrund i fornnordiskan, men i dagens svenska är det i princip ur bruk och ofta förväxlas det med ”än” eller ”ännu”.

Information gathered from public forums or data available on the internet and portrayed here.